Så har en vecka redan passerat i vårt nya hus… Tänk så fort tiden går.

Vi får väl ta det hela från början 🙂

Förra veckan var minst sagt en aning hektisk! Vi flyttade i flera dagar innan storlasset gick på lördagen. Allt löpte på fint och inga större konstigheter  uppstod.  Av vår kära familj fick vi finfin flytthjälp och annan assistans som behövdes för att starta vårt nya liv som husägare! För det lyfter Fredrik och jag på hatten och tackar så hemskt mycket! Det var verkligen guld värt ❤

Under veckan som gått har vi försökt landa i vårt nya liv.  Kartonger har packats upp, pelletsbrännaren har installerats, belysning har kommit på plats och adventsljusstakar lyser värmande i våra fönster. Uterummet är således belamrat med tomma banankartonger. En höjdpunkt var premiären av pelletsbrännaren! De första pelletsarna som slank ner är förevigade:

Idag anlände de sista detaljerna som vi väntat på så ivrigt. Jackie, min bonuspappa, fick tidigt i uppdrag att snickra en köksö till köket. Vårt kök är inte så stort som jag hade önskat, då får man göra det bästa av situationen och utforma det så att rummet upplevs större. Därav planer på en köksö i köket och matbordet får därför stå i stora rummet på bottenvåningen. Köket har en lantlig stil, något som vår fina köksö också fick. Måste erkänna att jag fick tårar i ögonen när jag såg vilket fantastiskt hantverk som låg bakom vår nya fina köksö. Den passar verkligen in i rummet och fyller sin funktion till fullo med extra arbetsyta samt två sittplatser. Dessutom har Jackie byggt in ett bakbord i ön – bara det! Bilden nedan gör den inte rättvisa, men ger en fingervisning. Stort tack Jackie för alla timmar du lagt ner!

Köksön i kvällsskrud

Besöket från Arboga hade två dyrgripar till med sig: våra kissar! De har bott i huset ett par timmar nu men är lite tillbakadragna och försiktiga. De är båda i sovrummet och tar det säkra före det osäkra med sin nya bostad.

En liten händelse ägde rum under en av de tidiga flyttdagarna när min pappa Peter kommit till oss för att hjälpa till. Sent den kvällen när pappa och jag, Fredrik hade åkt i förväg, skulle glida iväg i hans bil råkade vi hamna i diket som ligger precis vid vår uppfart. Det var mörkt och snöigt och allmänt dålig sikt. Där satte sig bilen rejält, fyrhjulsdrift till trots, och kom inte alls loss. Skoj, tänkte vi… Tappra kämpar som vi är testade vi allt möjligt som innefattade både granruskor och spett. No good. Då, som av en händelse passerade en bil. Som vände och kom tillbaka mot oss. Det kunde inte lämpat sig bättre – bilen var en amerikansk bärgningsbil modell äldre (om jag uppfattade det hela rätt). Med vinsch!! Lycka! En stund senare var pappas bil loss och vi tackade grabbarna så mycket – ibland ska man ha tur…! Jag tänkte att det vore ju synd om historien upprepar sig själv så jag gjorde en liten installation:

En reminder…

Det finns ju en person som vi måste skylla allt det här på.  Att vi nu står här med världens finaste hus och att vår dröm gått i uppfyllelse. Det är min syster Jenny. Fredrik och jag hade ju bestämt oss för att inte gå på visningen av det här huset. Men så skulle Jenny besöka mig den helgen och sa att ”vi kan ju titta på huset trots att ni inte ska köpa det”. Fredrik var bortrest så det var ju verkligen inte aktuellt eftersom han inte hade möjlighet att följa med på visningen. Lättövertalad som jag är så åkte vi på visning på söndagen. Resten är historia. Så tack Jenny 🙂

Nu ser vi fram emot kommande vecka och framöver även att fira jul i huset!